att jag älskar verkligen hur det alltid ska vara ok att andra mår dåligt, blir arga eller bara rent vill få vara lämnade ifred..
Men så fort som det är jag som vill nåt av det där så är det INTE ok, javisst jag är en glad människa och jag bryr mig kanske för mycket om allt och alla runt mig.. men ibland så spricker det faktiskt lite för mig med.
Det perfekta exemplet är ju igår kväll.. jag sitter och storgråter och vill inget hellre än att någon ska prata med mig och säga att allt kommer bli ok, men inte en enda jävla "vän" som jag alltid ställer upp för hörde av sig! Syrran ringde mig strax innan midnatt o kände på sig att nåt var fel och kom springandes över, jag älskar henne bara mer och mer för att hon finns!
Du är min ängel gumman <3
Men men vad ska man göra? Jag kommer sitta här förbannad och ledsen så länge som jag fan vill, så om någon har problem med det så kan dom ju faktiskt ge fan i att ringa.. eller har jag missat nåt?
Jag saknar min Nazze, låt mig sörja ifred eller gör mig sällskap i sorg..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar